Har tråkigt... Och vill inte lägga mig ännu! Så varför inte göra ett fint bildspel av den största fotbollsspelare genom tiderna? (lite ironi finns det i förra meningen, jag är ju inte helt borta) Men här kommer min historia om Johan Karlsson...
2001 kom en 26 årig kille till Elfsborg, i samma vända började jag gå regelbundet på matcherna... Han var ny och jag var ny. Någon slags connection började skapas. Vem kan inte motstå hans höga panna och stora näsa? (är han inte lite lik Gunde Svan, min första förälskelse?) Jag var såld. Blev inte bättre av att min mattelärare i 8an blev sjuk och en vikarie kom in. Som en ängel svävade han in i klassrummet och jag trodde jag var i himmelen... Räckte upp handen för att han skulle komma och hjälpa mig så jag fick se honom på nära håll... Trots att jag visste svaret på frågan. I korridorerna blev jag knäsvag när han gick förbi mig. Tyvärr varade bara denna lycka i en vecka eftersom min riktiga lärare blev frisk. Johan började istället studera till fastighetsmäklare. Blev han avskräckt?

Han har väl aldrig varit sådär toppenbra i Elfsborg, ingen stjärna, det måste även jag erkänna. Kanske nu sista säsongen när han lyckades göra tre riktigt snygga mål i allsvenskan. Men jag glömmer aldrig när han gjorde det avgörande målet mot IFK Göteborg hemma på ryavallen år 2004. Ett riktigt dundelskott från halva plan och Elfsborg vinner med 1-0. (samma match räddade Johan Wiland en staff men det behöver jag ju egentligen inte ta med här) Jag får svårt att andas och tårarna kommer. En lyckodag...

Jag glömmer heller inte när jag och mina medbrottslingar (Madde och Zerri) långsamt åker bil längs källbäcksrydsgatan och parkerar i en mörk gränd i närheten för att sätta oss på busshållsplatsen och genomföra vårt brott. STJÄLA JOHAN KARLSSON PLANCHEN . Jag får efter många om och men upp glasen som skyddar den (gör inte sönder den eller nåt) när en bil kommer körande, Madde som håller vakt skriker till, jag for tillbaka till bänken och sitter på verktygslådan, EN
SECURITASBIL. De var nära ögat... Fortsätter sedan mitt brott och får ner planchen, nu snackar vi en 2 x 1 meter planch i tjockt papper, adrenalinet pumpar när vi springer tilbaka till bilen och slängen in planchen i bagageutrymmet och rivstatar därifrån... Men nu sitter Johan tryggt på min vägg här hemma. Måste medge att jag får lite konstiga blickar av folk som aldrig varit hos mig innan som ser honom där...


Här kommer lite blandade bilder på värdens bästa Karlsson...

Karlsson och min blivande svåger i ett intressant boksamtal på Götas bibliotek. I publiken fanns jag och min kära syster samt ett 20 tal andra, mest barn och personer med funktionshinder.

Efter Djurparksdagen 2006 såg min mobil ut så här. En pinsam konversation; Jag: "Hej, kan du skriva på min mobil" Karlsson kollar förvånat på mig och skickar vidare den till Anders Svensson som sitter jämte. Jag "Nej, inte Anders, du!" Röd i ansiktet. Karlsson kollar på mig igen, ännu mera konfunderad. Jag nickar och han skriver, jag försvinner snabbt från platsen...

Året efter fattade jag mod och efter många djupa andetag gick jag fram. "Hej, kan jag få ta kort med dig" Han nickar och lägger handen om mig. Kollar han inte konstigt på mig tänker jag. Kommer han ihåg? Äsch, han måste ha flera tusen som frågar om de inte kan skriva på deras mobiler... Eller..?

Har väl ungefär 100 bilder till men det får räcka...

Hjälp, när man läser det här framstår jag som en besatt tonåring a.k.a. fjortis.. Var jag det? Är jag det? Hjälp...
Hoppas aldrig att Karlsson får för sig att läsa detta inlägg...